Gästbloggare – Peter Gustafsson

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det tredje bidraget i höst är Peter Gustafsson från Blur. Har man segling som intresse så vet man vem Peter är, om inte så har han Sveriges – kanske Europas – största och bästa seglingsblogg och är en fantastisk fotograf.  Han driver också Happy Yachting.

Vad är det som man minns lite extra från årets seglingar?

I mitt fall handlar det om två tillfällen där jag har lärt mig någonting
nytt och kanske blivit en bättre seglare.

Det ena handlar om hur lite man klarar.

Det andra handlar om hur mycket man klarar.

Först hade vi Skagen Race. En kappsegling från Åsgårdsstrand i
Oslofjorden via Väderöarna med mål i Skagen. Start på kvällen och
målgång någon gång på förmiddagen dagen efter.

Förra året vann vi vår klass med nästan en timme och även i år var vi
väl förberedda. Båten i ordning, bra koll på vädret och en bra
besättning. Och eftersom racet gick senare på året än normalt, så skulle
det inte ens bli särkilt kallt. Det här skulle bli ”a walk in the park”.
Bara att köra 100% äta lite energi-bars så skulle vi snart vara i Skagen.

Vädret blev som väntat tufft med 14-16 m/s från väst. Vi valde att gå
österut på grundare vatten nära Koster för att få medström. Men detta
innebar också stora vågor när det grundade upp. Det blev snart mörkt och
vi studsade fram i helt galen sjö. Men det gick fort, vi låg bra till
och det vara bara att köra på under natten. Vad skulle kunna gå fel.

Men så började några bli sjösjuka. Kalla och våta på railen så kräktes
allt fler. Både i lä och på varandra. Ingen varm mat satte sina spår och
vi var inte så kaxiga längre. Även jag drabbades och när det var som
mörkast så var 6 av 9 mer eller mindre utslagna.

Vid Väderöarna tog vi beslutet att bryta. Lite motvilligt då vi låg bra
till och hade kunnat gå ännu fortare på bogen mot Skagen. Men det hade
varit farligt. Och inte det minsta kul.

Så visst är det så att övermod går före fall. Hade vi insett våra
begränsningar och inte kört slut på oss själva så hade vi både haft
roligare och presenterat mycket bättre.

Man klarar inte så mycket som man tror.

Sedan hade vi Watski 2star i Östersjön. 300 distans från Oxelösund via
Visby och Oskarshamn innan målet i Oxelösund. Tuff bana för vem som
helst men framförallt om man skall segla doublehanded – dvs på bara två man.

Jag har gjort ett antal sådana här seglingar förut i egna båtar, men nu
hade jag tackat ja till att vara co-skipper på en Baltic 50. Ja, en
50-fotsracer i kolfiber med SRS-tal på 1.54. Det lät som en kul idé mitt
i vintern, men när vi närmade oss racet så började jag ångra mig. Hur
skulle vi klara av att segla en så stor båt på två? Jag låg vaken och
funderade på segelbyten och spinnakergippar.

Men det fanns ju inget snyggt sätt att ta sig ur situationen, och när vi
padsserade startlinjen en vacker vårkväll så vad det inte så konstigt.
Visst var allting tungt och det tog längre tid än normalt att göra
manövrar. Men det gick bra även om vi var nära gränsen någon gång…

På hemvägen dök det upp svarta moln över land. Vi visste att det skulle
komma en frontpassage, men den här såg lite elakare ut än vad vi hade
tänkt oss. Vi började prata om att ta ner spinnakern men vi hann inte…

Jag har en tydlig bild av den första köraren. Jag står till rors när
farten ökar och fördäcket fylls med vatten då fören trycks in i vågen
framför. Jag vänder mig om och skummet ryker från vågtopparna. För sent.
Loggen visar 18.4 knop och jag hinner se 17 m/s på vindmätaren innan jag
smäller i autopiloten och kastar mig fram för att få ner spinnakern.

Otroligt nog kommer den ner utan skador och vi pustar ut i sittbrunen.
Inte riktigt som planerat. Vi garvar. Det här är ju helt sjukt.

Men så snart fronten var förbi så hissade vi på igen. Och när vi gick i
mål som första båt så hade vi seglat banan på drygt 35 timmar och slagit
banrekordet med nästan nästan 9 timmar!

Så man klarar mycket mer än vad man tror!

Annonser

Tre par skor…

… får räcka. Ett par extremt fula men extremt sköna sandaler. Man kan gå hur länge som helst i dem. Ett par sköna jympadojor, som funkar bra i vatten, de består av hål… Sen ett par knasiga chockrosa goingar. Man behöver inte fler!

Imodium – fixat…

Nu börjar det att dra i hop sig. Vi har fått våra flygbiljetter konfirmerade, och från att vi checkar in på Landvetter på måndag morgon tills att vi kommer fram till Ihlabela så tar det 33 timmar. Det kommer att bli gott om tid att läsa, sova och att stressa av – så är det avklarat när vi väl är framme och vi kan börja njuta direkt 😉

Vi kommer att ha flyga Paris – Caracas – Sao Paolo. Sen kommer vi att åka buss ett par timmar och färja sista biten ut till ön.  Nu vet vi också att vi kommer att bo på Pousada da Maracitas. Som ni ser så är det inte precis lyxhotell vi lägger pengarna på.

Nu återstår det en – förmodligen lång – arbetsdag, en härlig tjejmiddag och sen är det dags att plocka fram väskor, ryggsäckar och myggnät…. Man kan ha det sämre!

Nu ska båten upp på land…

Äntligen, är hon (nästan) klar att skutta upp på land. Vi tillbringade hela söndan med att packa ur och masta av. Solen sken visserligen men kallt var det, särskilt om tassarna. För att ha handskar/vantar med sig var väl ingen som tänkte på, och kläderna hade vi ju burit i land tidigare.

En del bryggseglar in i det sista 😉

Många ”snören” är det…

Dags att ta ner focken

Här ligger båtarna på rad och väntar på att läggas på land.

Visst ser segelbåtar lite fjompiga ut utan mast?

På vintern är det Tångudden som gäller.

Gästbloggare – Niklas Krantz

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det andra bidraget i höst är Niklas Krantz från Sittbrunnen.  På den bloggen hittar ni också Landkrabbans seglarskola. Sveriges i särklass roligaste, jag lovar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

sommaren är slut
inga tumlare pustar längre i mörkret utanför relingen
när vi ligger och driver i stiltje åt fel håll utanför Måseskär
24-timmars driver åt skogen och vi måste sätta motor för att hinna till middan på Anholt
vid Vasholmarnas Sillbytta välver sig granitskinkorna ur de kalla höstvågorna
och erinrar sig svagt sommarens varma hy och krypande småkrabbor i strandkanten
Vardarna spanar förgäves från bergstopparna på Ramsö, Väderöarna och Rammen
sälarna rullar ensamt på Tistlarnas skär, drömmer om beundrare i seglande båtar
med kikare och kameror i full rasslande aktion
Smögens räkbrygga där i vimlet glasskioskernas ägare skröt om hur många miljoner
just deras båt var värd
Nu krälar humrarna i kalla sumpar med priset på fiskeauktionen som enda framtidshopp
jag minns kanske bäst
hon som inte kom
länsen genom Jungfruhålet
att ensam lägga till i nästan kuling vid dykdalben i Heestrand
kryssarklubbsbojen i Gluppöbassängen som var ledig en kulingskväll
kossorna vid Utkäften
och Artur som hoppade iland och måste in till vårdcentralen vid Nimbushamnen
för vidare transport till Mölndals lasaretts röntgenkamera
Han har fortfarande ont, dom hittade ju inte sprickan då
Pappa, som vi spred i havet
just utanför banan där matchcupparna sen gjorde upp med Marstrands fästning
avtecknande sig mot himlen
Midsommarfesten med hyc:arna på Knippla
eu-stigen runt ön med den spruckna stenen
och röset för de drunknade sjömännen

kanske minns hon
Hafsorkestern (om det nu kan vara en honorkester, men varför inte)
där hon ligger inpackad i plast, på trygga ostkusten
nånting av sommaren som gått
kanske längtar hon bara
efter nästa