Sååå många krokodiler…

Ska man va riktigt noga så var det inte krokodiler utan kajmaner vi såg. Men å sååååå många! Man räknar med att i Pantanal finns det 35 miljoner.  Det innebär 175 per kvadratkilometer, och eftersom de bara finns i och omkring floderna kan ni ju tänka er att de var väldigt vanliga! Första dan brände jag väl av ett hundratal bilder, men vartefter tiden gick blev man nästan, om inte passé, så i alla fall inte lika upphetsad. En del kom vi riktigt, riktigt nära och C passade tom på att bada när de simmade ca 10 meter ifrån honom. Det var inte lika farligt som jag trodde, i alla fall inte enligt vår guide Levy. Och han borde  ju veta, han var ju nästan uppfödd tillsammans med ”krabaterna”.

Många av broarna (och de var många!) behövde vår chaffis laga innan vi kunde åka över. En del av dem hade jag nog inte ens promenerat över här hemma, än mindre skumpat över i en lastbil! Problemet var inte att de var så höga….

… utan hur det såg ut under dem! Det drällde av kajmaner överallt! Man ville liksom inte hamna mitt emellan dom!

Fast, till skillnad mot flera av de andra djuren så var de lätta att fota. De låg ju i princip stilla hela tiden.

En del mådde inte så bra, var rent av döda. Men gamarna skulle ju också äta.

En del hade varit döda lite längre och då kunde Levy passa på att visa oss hur de hugger, och att om man passade på att dra bort sitt ben innan de hann med hugg nr 2 så kunde man klara sig bra 😉

Ofta kunde vi komma nära…

…  ibland riktigt nära!

Det första vi mötte var en tromb…

Efter en låååång, och tidvis skumpig resa i en liten buss kom vi äntligen fram till lodgen. Det var egentligen inte den vi skulle bo på men tack vare att regnsäsongen var drygt en månad sen, så var floden vid den ursprungliga lodgen alldeles för uttorkad för att vi skulle kunna vara där.

Strax efter att vi kommit fram – nån gång på eftermiddan – så var det som om nån släckt lampan, satt på högtalarna och framför allt fläkten!!!! Det började blåsa, och sen blåste det ännu mer. Träden började vika ner sig ordentligt och allt som var ”löst” tog vinden tag i. På den stilla och tröga floden blev det riktiga vågor. Vi hade hamnat mitt i en tromb, fast det visste vi inte riktigt när vi stog och förvånat såg på. Jag slängde upp kameran (lite rädd för all fin sand som cirkulerade omkring oss) och tog ett kort. Ni ser ju att det blev helt misslyckat, som foto, men det visar lite på hur färgerna ändrades drastiskt.

Strömmen försvann i och med tromben, och det gjorde den i hela området. Till vår lodge kom den liksom aldrig riktigt tillbaka. Framför allt var elsystemet inte anpassat för att alla funktioner skulle funka samtidigt – klent bygge – skulle man väl kunna säga. Nu fick vi ”slåss” om de få kontakter som de fick att fungera, några timmar om dan, för att ladda batterierna till i första hand kamerorna. Duschen funkade när den ville och toaletterna inte alls, i bland…. Nu var temperaturen 42 – 44 grader och guiderna trodde att vattentemperaturen i floden var nånstans kring 30. Varmt och svettigt men HÄRLIGT! Nu skulle det riktiga äventyret börja 🙂

Kök – matsal – lounge. Det var här vi hängde på kvällarna. Tack vare att betongen var så skrovlig, så tog sig ormarna inte in…. sa dom…

Fast krabborna gillade att hänga med oss,

för att inte tala om paddorna. De gillade verkligen vårt sällskap.

Några andra som gillade att ”hänga” med oss var insekter och framför allt kackerlackorna. Så här såg det ut varje morgon när de var ihopsopade…

Världens absolut gladaste värdpar. Vi pratade visserligen inte samma språk men förstod varandra perfekt. Vår värd och C hade långa och ingående diskussioner om hur vi skulle kunna få lite ström till vårt rum. Han på portugisiska (säkert på nån avig dialekt) och C på engelska. Efter ett tag tror jag tom att C gick över till att prata svenska. Det hade liksom ingen betydelse. Om vi fick nån ström – icke då! Men det hade i alla fall inget att göra med att de två inte var fullständigt överens!

Den gula anakondan…

Ska sanningen fram så hade det ingen betydelse vad vi gjorde när vi väl kommit in i Pantanal, målet var ändå alltid att se den gula anakondan, så det är väl lika bra att vi får den överstökad 😉

Guiderna sa att det fanns en gammal och stor en… Var vi ute på floden så letade vi, red vi letade vi, åkte vi lastbil letade vi och vandrade vi så letade vi! Men vi hittade den inte. Inte förrän när vi var på väg hem och då var jag och C inte med! I stället för att åka med lastbilen (som nu inte hade några fastsurrade bänkar på flaket utan bara några gamla madrasser) och skaka i flera timmar, valde vi att åka i den lite mer bekväma lilla bussen. Vi möttes vid en ”vägkorsning” efter några timmar och vi fattade ju att nånting hade hänt. Dels var lastbilsgänget sena, dels var de oförskämt glada. Jojomänsan, det hade träffat anakondan. Vi som i flera dagar hade letat efter den och så helt plötsligt så ligger den PÅ VÄGEN!!!

Vi var ju så klart glada för våra kamraters skull, men attans vad surt… Jag har ju inget kort på den men jag har ”snott” en bild från en av våra guider – Levy – som är taget av ett annat  gäng och där godingen syns. Levy, som är den mest inspirerande guide jag träffat, står till höger. Mannen i mitten var ”big boss” och ägde firman som fixade boendet, maten och guiderna.

Nu blir det värre…

Efter en vecka i paradiset, så var det dags att lämna civiliationen för lite mer äventyr. Fast eftersom det är enorma avstånd i Brasilien så tar det ju sin tid! Vi började dag 1 med att lämna Ihlabela 06.30. Buss i ca 4 timmar till Sao Paolo, några timmars väntan på flygplatsen, några timmar på flyget och så var vi framma i Campo Grande nån gång sent på eftermiddan. Det där med vilken veckodag det är, eller vad klockan är exakt är liksom inte relevant när jag är ledig. Det får bli på ett ungefär ;-).

Vi visste vilket hotell vi var inbokade och blev riktigt sura när det visade sig vara fullbokat. Alternativet var ett rejält nerköp! Nu har vi inga större krav på hotell men det här var ju rent av farligt. Det fanns en rejäl förbättringspotential när det gällde elsystemet, tro mig. Jag vägrade duscha och det var med hjärtat i halsgropen man använde toaletten. Vi passade på att ladda telefoner och batterier, även det med en viss skepsis. Kontakten trycktes in i ”hålet” när man satte i kontakten, och liksom följde med ut när man drog ur sladden. Mycket märkligt. Nu började vi närma oss varma trakter också och personalen berättade att det var 36 grader varmt. Helt ok, fast det tar ett tag innan man vänjer sig att sova i den värmen. Att AC:n inte funkade är väl självklart!

Campo Grande var en ganska tråkig liten stad med drygt 800 000 invånare, det lilla vi såg, och även här var det svårt att hitta nånstans att äta. Kan ju bero på att vi traskade iväg åt fel håll, men det är ju inte så lätt att veta. Det blev i alla fall nåt onämnbart, på en parkeringsplats/bensinmack/gatukorsning. Tidigt i säng för att slippa ”eländet”. Nästa dag var det dags för en ca 7 timmar lång resa in i Pantanal. Vi skulle behöva återkomma till Campo Grande på hemvägen men då hade vi lite mer tur.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsätter med lyxlivet…

Jag och C åker ju aldrig på ”bara-ligga-på-beachen-under-ett-parasoll-och-sola”-semestrar. Inget fel på det, det är bara så att vi får myror i kroppen och/eller blir uttråkade ganska snabbt av det. Det innebär inte att vi inte uppskattar en fin strand… Den första veckan på Ihlabela blev ändå lite av bad-och-sol och helt underbar! Vi strosade, och promenerade, och vandrade och strosade lite igen. I bland på den 32 km långa stranden, ibland några 10-tals meter därifrån på vägen som gick drygt 8 mil från norr till söder.

De små byarna eller tätorterna låg som ett pärlband och med vattenhål på lagom avstånd. Precis så där långt ifrån så att man längtade lite, men lagom så att man ändå tyckte att man gjort sig förtjänt av det. När jag rannsakar min beskrivning så får jag nog ärligt erkänna att attans vad tätt de låg 🙂 Hindrar ju på intet sätt att vi ändå gjort oss förtjänta av den dagliga dosen av caipirinha, eller hur?  Egentligen smakar det rävgift gjort på hembränt, men man vänjer sig och när jag upptäckte att man kunde få dem gjorda på passionsfrukt så var jag fast. ”Mer än en om dagen och du får snart gå till doktorn med magen”.

När vi inte strosade så åkte vi lokalbuss. Det är fantastiskt roligt, särskilt som man ibland inte riktigt vet vart man hamnar… Bussarna på Ihlabela spelade ofta, och högt, ”popmusik” och alltid med ett inslag av lite go samba. Lokalbefolkningen tyckte nog att jag var lite konstig, när jag satt och gungade, log och stampade takten!

Ja, dagarna fyllde vi med fantastiskt ljus, vackra färger, trevliga människor och en känsla av total avslappning. Man kan ha det sämre, och det var väl tur för ”lyxtillvaron” skulle snart försvinna…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ihlabela – den vackra ön…

Brasilien är ett häftigt land och ser helt olika ut, beroende på var man är. Kanske inte så konstigt eftersom det är så enormt stort. Vi har tidigare varit i norra delen, Fortaleza och i Panaibadeltat, men även i Rio de Janeiro. Nu var det dags för lite mer av den södra delen och vi började med en s.k  ”utvärderingsresa” till Ihlabela som ligger ca 35 mil från Sao Paolo (och lika långt från Rio). Vi skulle testa det som resmål åt Framtidsresor och funkar det blir i så fall helt nytt resmål för svenskar att åka till. Vi tror inte att det finns några andra turister än brasilianarna själva där idag. Ön är gudomligt vacker och det var som att gå omkring i ett vykort. Ihlabela betyder den vackra ön, och det var inte svårt att förstå varför.

Det tog oss 36 timmar från att vi checkade in på Landvetter tills att vi kunde sätta nyckeln i vår ”cabin” på Ihlabela. Vi flög via Paris, Caraccas och Sao Paolo. Sedan blev det fyra timmars bussresa till kusten och ett litet skutt med en färja innan vi var framme. Det visade sig att vi skulle bo i en tropisk/botanisk trädgård. Det var som en handelsträdgård fast större! Häftig miljö och vi fick nästan schasa undan kolibrierna när vi skulle äta frukost – nä nu överdriver jag nog lite, men de fanns där och var precis så vackra som man föreställer sig dem. Vi bodde väldigt enkelt. (Längre fram på resan skulle vi komma ihåg det som på snudd lyx….)  Men vad gjorde det i den miljön, och med en papegoja i trädet alldeles utanför fönstret 😉

Vi var ett gäng glada och ganska vana resenärer som ”intog” ön. Några drabbades av att behöva flytta lite fram och tillbaka, några (kanske jag med) tyckte inte att informationen riktigt funkade och vi alla var lite småsura över att det var så svårt att hitta nåt ställe att äta på. Det visade sig att vi var där på riktig lågsäsong så flera restauranger var stängda men också att brasilianarna äter sitt huvudmål på dagen och bara nåt lätt på kvällen. Säg det till ett gäng vikingar som försöker ladda in så mycket som möjligt till frukost, tar nån sallad till lunch och går halva dan och laddar för den där lååånga och goooa middan. Tjosan, vad vi bedrog oss. Det blev både hamburgare på bensinmacken och pizza. Fast pizzan var kanske den dyraste men framför allt godaste jag någonsin ätit!!! Det blev tidiga kvällar och ändå lite sena mornar. Förmodligen behövde både jag och C slappa av och ”sova i kapp”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen uppdaterad…

Både när det gäller ny hårdvara och om- och nyinstallerad mjukvara. Ja, jag har köpt mig en ny dator och äntligen kan man bli lite digitaliserad igen 😉 Jag ska börja med att sortera och ordna alla foton men ni kan ju få ett litet smakprov… Detta är en av de många hundra kajmaner vi såg, och badade med!