Gästbloggare – Elisabeth Stensby

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det sjätte bidraget i höst är Elisabeth Stensby som ni också hittar på hennes blogg. Elisabeth är en duktig fotograf och ni kommer att få se fler av hennes bilder lite längre fram.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Båten står på land och är inpackad och vinterrustad. Framför oss har vi nu en vinter som vi inte vet om den blir lika kall och snörik som de förra två. Kommer vi att kunna sjösätta till påsk tro? Kommer isen ha gått upp då? Jag kommer ihåg hur det var i mars. Då låg isen fortfarande tjock i viken där vi skulle komma att sjösätta bara ett par veckor senare.

Det här med att sjösätta tidigt har blivit lite av en grej. Jag vet att många inte sjösätter förrän i maj och sedan tar upp båten direkt efter semestern. Jag vet också att samma människor beklagar sig över att det egentligen inte är någon större mening med att ha båt i kalla Sverige. I bästa fall får man ju kanske en fin vecka… Vi tänker tvärtom. I tidigt och upp sent. Det ger oss möjligheten att använda båten under nästan halva året. Tänk vad andra missar. Visst har jag mina funderingar kring om vi är knäppa eller inte. Vi är ju egentligen bara go’seglare plus att vi gillar båtlivet. Det handlar alltså inte om att bonkekryssa bara för att komma fram eller trotsa elementen på andra sätt. Skulle nog förresten inte komma på att bonkekryssa när det är fem grader i luften och sju i vattnet som det kan vara i början av april. Det där med att kryssa i oktober är inte heller någon hit, havet är ju alldeles prickigt av hummertineflöten då.

Känslan att lägga loss första gången för säsongen med massor av kläder på. Halsduk, mössa, tjocka ytterplagg och vantar. Känslan när vinden tar tag i seglet och båten skjuter fart samtidigt som snön ligger kvar på norrsluttningarna. Kall klar luft och ensamheten. Både på vattnet och i hamnarna. Det här med att det är så kallt i vattnet ställer ju högre krav på säkerheten ombord. Det är liksom inte läge att ramla i. och jag vet att jag är extra noga med att dra åt jackan runt handleder och ben.

Tack vare att vi har sjösatt tidigt har vi också kunnat ge oss ut på premiärturen tidigt. Flera gånger har vi då kunnat se snö på norrsidorna på öar. Ofta har dessa premiärhelger avslutats med ett besök på Käringön där det då är väldigt tomt i hamnen. Förra året innebar den tidiga sjösättningen och påskhelgen infallande (heter det så?) att vi fick en riktigt underbar och ljuvlig påsksegling i ett nästan båttomt Bohuslän. Vilken skillnad mot högsommaren. Ja, segling var väl kanske lite till att ta i, vinden lyste med sin frånvaro men solen sken desto mer…

Sånt längtar jag till nu när vinden viner runt husknuten och regnet öser ner diagonalt. Längtan är bra och nu är det ju inte ens fem månader kvar till sjösättning. J

Annonser

Gästbloggare – Michael Axbom

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det femte bidraget i höst är Michael Axbom. En härligt galen kille som lyckades lura ner oss till Falkenberg och Anholt Runt i år. Han bloggar också på 707 TOY. Alla gästbloggare har, så klart, själva valt vad det vill skriva om, men i Michaels fall måste jag väl erkänna att jag kom med ett litet önskemål om att han skull skriva om just denna seglingen…. Vi börjar med filmen och håll i er för nu blir det åka av!!!

Minnen att ta med sig in i vintermörkret.
Vackert väder, sommarens första dopp, när fisken hugger, platser man besökt, intressanta människor man träffat. Den där tropiska kvällen/natten med havet liggande slätt som en peng, god mat och dryck i goda vänners lag. Natten övergår i gryning och det känns som om man aldrig vill gå och lägga sig. Visst är det både vackert och njutbart men är det verkligen det man minns? Jo, det gör man förstås men i min värld finns det något som slår det, något som etsar sig fast i minnet som åtminstone jag kommer att drömma mig bort till under vinterns mörka, bistra timmar.

Jag kliver ur bilen och tittar ut över hamnen. Vi är inne i oktober månad och tempen ligger på måttliga 10 grader. Vinden viner i riggar och fall slår taktfast mot master. I hamnbassängen klyver en skarv vattenytan för att strax försvinna ner under den samma igen. Blicken sveper iväg mot havet utanför pirarnas skyddade värld. Sjön går hög och jag tycker mig ana en tendens till brotts sjöar. De stora vågorna vräker sig mot pirarnarna och kastar upp mäktiga skumkaskader mot det regntunga molntäcket som rusar fram på låg höjd. Vädersajterna har spått 8-12 och ökande. En bil svänger in på den öde parkeringen (ja, om man bortser från min bil då). Det är min seglarkompis Lars som kommit till hamnen. Han kommer ner på bryggan och vi hejar på varann. ”Hur ser det ut?” säger Lars. Jag svara ”Det ser lovande ut, 8-12 och ökande”. Vi ler, går ombord på båten, och börjar göra oss redo för att kasta loss. ”Calle kommer inte så det vet i fasen om vi kan hissa spinnakern idag men vi kopplar den i alla fall” säger jag.

Vi hissar stor och självslående fock, lägger ut från bryggan och skotar hem. Båten skjuter fart och vi är på väg. Dagen till ära sitter Lars vid rodret och det är kryss ut från hamnen (normalt sett släpper jag aldrig pinnen). I den hårda vinden är det en balansgång som kan vara lite klurig innan man kommer in i det och ännu värre blir det i grov sjö. Båten lutar ordentligt och vi tar in vatten över relingen men snart har vi hittat balansen mellan höjd och fart. På min båt funkar det med full stor i riktigt mycket vind. Storen skotas stenhårt mitt i båten och sedan är det ”bara” att balansera. Trots att vi går jättehögt gör vi runt 5 knop vilket inte är illa med tanke på att vågorna överstiger 2 meter i höjd. Vi har bestämt oss för att kryssa ut till Falkenbergs angöring (2 nm) för att sedan vända tillbaka in mot hamnen. På väg ut tornar vågorna upp sig än mer och jag konstaterar att vindstyrkan redan ligger på 12 m/s i medelvind. Vi styr rakt upp mot de största för att slippa obehagliga överraskningar när de bryter och på baksidan ”fattas” det vatten så det blir fritt fall efter vågtopparna. Väl framme vid angöringen väntar belöningen –SURF!

Vi är båda spända av förväntan när vi faller av in mot land men det tar en stund att få runt båten och vi tar in rejält med vatten i sittbrunnen. Tampar, öskar och andra lösa föremål flyter omkring runt vaderna så jag bestämmer mig för att hjälpa de små Elvström-länsarna på traven genom att ösa vattnet över bord. Till slut kommer vi runt och får en bra surf direkt. Vi får några hyggliga surfar men kommer inte upp i mer än 12-13 knop så vi bestämmer oss för att jippa och skära lite mer. Vi utkämpar en hård kamp mot elementen då båten skär upp några gånger men efter en stund händer det som jag längtat efter och kommer att minnas en lång tid framöver. Vi har precis missat en bra våg pga. att vi i föregående surf kört in i vågen framför. Vi kommer med nästa och båten skjuter fart och börjar plana. Vi skär upp lite för att undvika vågberget framför oss och båten skjuter iväg ytterligare. Nu går det fort, 15 knop, och det sprutar om förskeppet! Jävlar vad roligt! Vi skrattar och tjuter av lycka men det är inte slut med det. En kraftig vindstöt träffar oss och vi bara fortsätter att accelerera. Båten lyfts ur vattnet och vattensprutet, som ökat kraftigt i intensitet, kommer ut först i höjd med sittbrunnen. Båten FLYGER fram på vattnet. Det skakar, dånar och är HELT HYSTERISKT GALET KUL! VILKEN KICK!

Efter att surfen tagit slut lugnar allt ner sig en smula och en känsla av total tillfredsställelse infinner sig. Resten av seglingen avlöper lite som i en dimma och när vi plockar focken en bit upp i hamnen känns det som om vi står still men i verkligheten gör vi 7 knop. När vi lagt till och packat ihop tar vi en kopp kaffe i klubbstugan. ”Vi har haft många roliga seglingar i sommar men jag måste säga att det här slår allt!” säger Lars med ett brett leende över läpparna. ”Ja” svarar jag. ”Det här kommer man att leva på hela vintern.”

Gästbloggare – Stina Lönn

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det fjärde bidraget i höst är Stina Lönn som började segla lite optimistjolle som liten på kollo, hyrde Maxibåtar under några somrar med kompisar. Sedan tog andra intressen över. Är sedan drygt två år räddningsman på SSRS, och kände att hon bara måste börja segla igen. På två år tog hon VHF-cert, förarbevis, kustskepparen och seglingsintyg 3. Seglar så fort hon får tillfälle med kompisar men har ingen egen båt och skulle vilja segla mycket mer.

Är sedan -98 sjukvårdare i Försvaret, först flygvapnet och sedan Hemvärnet. Sjukvårdsgruppchef sedan -07. Har mycket sjukvårdsansvar på SSRS. Utbildar i HLR/första hjälpen sedan 2000.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om jag hade en egen segelbåt skulle jag…
vårda den ömt
putsa och feja hela vintern
sjösätta först av alla
segla varje helg
ta med mina vänner
lära barnen att segla
äta frukost i sittbrunnen innan jobbet
segla i alla väder
vara en bra skeppare
låta alla styra båten i hamn
aldrig skrika åt gastarna
segla dit vinden för mig
aldrig ha bråttom
segla på natten under stjärnorna
aldrig håna andra som lägger till
segla på vintern
hjälpa andra vid bryggorna
fråga andra om råd
vara smidig i väjningsreglerna
hjälpa de som gått på grund
säga hejdå till båten när jag lämnar hamnen
lära mig allt om motorn
göra spontana tilläggningar utan kommando
gå för motor enbart vid stiltje
bli en mästare på trimning
njuta av varje sekund på havet
fylla båten med alla möjliga prylar ex gitarr o munspel
laga en massa god mat
alltid ha glögg ombord
vara rädd om båten men ändå låta den brukas
alltid testa nya resmål
tävla med alla andra båtar på havet
vara med på 24-timmars oavsett väder
segla runt Sveriges hela kust
ha fester på båten
undvika åskväder
äta räkmackor på kryssen
låta barn vara med på alla moment
fiska när vinden är svag
hitta lösningar på sopsortering ombord
uppskatta all tid på båten
njuta av all segling

…om jag hade en egen båt…

Gästbloggare – Peter Gustafsson

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det tredje bidraget i höst är Peter Gustafsson från Blur. Har man segling som intresse så vet man vem Peter är, om inte så har han Sveriges – kanske Europas – största och bästa seglingsblogg och är en fantastisk fotograf.  Han driver också Happy Yachting.

Vad är det som man minns lite extra från årets seglingar?

I mitt fall handlar det om två tillfällen där jag har lärt mig någonting
nytt och kanske blivit en bättre seglare.

Det ena handlar om hur lite man klarar.

Det andra handlar om hur mycket man klarar.

Först hade vi Skagen Race. En kappsegling från Åsgårdsstrand i
Oslofjorden via Väderöarna med mål i Skagen. Start på kvällen och
målgång någon gång på förmiddagen dagen efter.

Förra året vann vi vår klass med nästan en timme och även i år var vi
väl förberedda. Båten i ordning, bra koll på vädret och en bra
besättning. Och eftersom racet gick senare på året än normalt, så skulle
det inte ens bli särkilt kallt. Det här skulle bli ”a walk in the park”.
Bara att köra 100% äta lite energi-bars så skulle vi snart vara i Skagen.

Vädret blev som väntat tufft med 14-16 m/s från väst. Vi valde att gå
österut på grundare vatten nära Koster för att få medström. Men detta
innebar också stora vågor när det grundade upp. Det blev snart mörkt och
vi studsade fram i helt galen sjö. Men det gick fort, vi låg bra till
och det vara bara att köra på under natten. Vad skulle kunna gå fel.

Men så började några bli sjösjuka. Kalla och våta på railen så kräktes
allt fler. Både i lä och på varandra. Ingen varm mat satte sina spår och
vi var inte så kaxiga längre. Även jag drabbades och när det var som
mörkast så var 6 av 9 mer eller mindre utslagna.

Vid Väderöarna tog vi beslutet att bryta. Lite motvilligt då vi låg bra
till och hade kunnat gå ännu fortare på bogen mot Skagen. Men det hade
varit farligt. Och inte det minsta kul.

Så visst är det så att övermod går före fall. Hade vi insett våra
begränsningar och inte kört slut på oss själva så hade vi både haft
roligare och presenterat mycket bättre.

Man klarar inte så mycket som man tror.

Sedan hade vi Watski 2star i Östersjön. 300 distans från Oxelösund via
Visby och Oskarshamn innan målet i Oxelösund. Tuff bana för vem som
helst men framförallt om man skall segla doublehanded – dvs på bara två man.

Jag har gjort ett antal sådana här seglingar förut i egna båtar, men nu
hade jag tackat ja till att vara co-skipper på en Baltic 50. Ja, en
50-fotsracer i kolfiber med SRS-tal på 1.54. Det lät som en kul idé mitt
i vintern, men när vi närmade oss racet så började jag ångra mig. Hur
skulle vi klara av att segla en så stor båt på två? Jag låg vaken och
funderade på segelbyten och spinnakergippar.

Men det fanns ju inget snyggt sätt att ta sig ur situationen, och när vi
padsserade startlinjen en vacker vårkväll så vad det inte så konstigt.
Visst var allting tungt och det tog längre tid än normalt att göra
manövrar. Men det gick bra även om vi var nära gränsen någon gång…

På hemvägen dök det upp svarta moln över land. Vi visste att det skulle
komma en frontpassage, men den här såg lite elakare ut än vad vi hade
tänkt oss. Vi började prata om att ta ner spinnakern men vi hann inte…

Jag har en tydlig bild av den första köraren. Jag står till rors när
farten ökar och fördäcket fylls med vatten då fören trycks in i vågen
framför. Jag vänder mig om och skummet ryker från vågtopparna. För sent.
Loggen visar 18.4 knop och jag hinner se 17 m/s på vindmätaren innan jag
smäller i autopiloten och kastar mig fram för att få ner spinnakern.

Otroligt nog kommer den ner utan skador och vi pustar ut i sittbrunen.
Inte riktigt som planerat. Vi garvar. Det här är ju helt sjukt.

Men så snart fronten var förbi så hissade vi på igen. Och när vi gick i
mål som första båt så hade vi seglat banan på drygt 35 timmar och slagit
banrekordet med nästan nästan 9 timmar!

Så man klarar mycket mer än vad man tror!

Gästbloggare – Niklas Krantz

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det andra bidraget i höst är Niklas Krantz från Sittbrunnen.  På den bloggen hittar ni också Landkrabbans seglarskola. Sveriges i särklass roligaste, jag lovar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

sommaren är slut
inga tumlare pustar längre i mörkret utanför relingen
när vi ligger och driver i stiltje åt fel håll utanför Måseskär
24-timmars driver åt skogen och vi måste sätta motor för att hinna till middan på Anholt
vid Vasholmarnas Sillbytta välver sig granitskinkorna ur de kalla höstvågorna
och erinrar sig svagt sommarens varma hy och krypande småkrabbor i strandkanten
Vardarna spanar förgäves från bergstopparna på Ramsö, Väderöarna och Rammen
sälarna rullar ensamt på Tistlarnas skär, drömmer om beundrare i seglande båtar
med kikare och kameror i full rasslande aktion
Smögens räkbrygga där i vimlet glasskioskernas ägare skröt om hur många miljoner
just deras båt var värd
Nu krälar humrarna i kalla sumpar med priset på fiskeauktionen som enda framtidshopp
jag minns kanske bäst
hon som inte kom
länsen genom Jungfruhålet
att ensam lägga till i nästan kuling vid dykdalben i Heestrand
kryssarklubbsbojen i Gluppöbassängen som var ledig en kulingskväll
kossorna vid Utkäften
och Artur som hoppade iland och måste in till vårdcentralen vid Nimbushamnen
för vidare transport till Mölndals lasaretts röntgenkamera
Han har fortfarande ont, dom hittade ju inte sprickan då
Pappa, som vi spred i havet
just utanför banan där matchcupparna sen gjorde upp med Marstrands fästning
avtecknande sig mot himlen
Midsommarfesten med hyc:arna på Knippla
eu-stigen runt ön med den spruckna stenen
och röset för de drunknade sjömännen

kanske minns hon
Hafsorkestern (om det nu kan vara en honorkester, men varför inte)
där hon ligger inpackad i plast, på trygga ostkusten
nånting av sommaren som gått
kanske längtar hon bara
efter nästa

Gästbloggare – Åke Fredriksson

Nu är det dags igen för några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar). Först ut är Åke Fredriksson.

Barfota över Atlanten – Swan 65:an ”Blue Magic” från Västindien till Miami. Mars 2002

30 grader i luften, 28 grader i vattnet, solskyddsfaktor 25, det är vad som möter min vinterbleka hy när jag anländer till Saint Martin i Karibien en dag i mars 2002. Jag flyger via Paris. Air France, inrikes, då får man ingen whisky.

Jag mönstrar på Swan 65:an Blue Magic som ligger i Simpson Bay Marina, den holländska delen av Saint Martin, Sint Maarten. Blue Magic har seglat i Karibien under vintern sedan hon lämnade Sverige i samband med starten av Volvo Ocean Race den 23 september. Jag har fått förmånen att segla med från Saint Martin till Miami. Förutsättningarna är sagolika, sol, 8-10 meter per sekund och stadig slör.

 

Besättningen består av Stefan Järleby, skeppare, Andreas Mattsson och Axel Törneman som utgör den fasta besättningen tillsammans med Robert Rylander. Ulrika Larsson och Mikael Håkans ansvarar i vanliga fall för Swan 53, Liberty genom Swan Charter. Dessutom deltar Göran Stjärnström som ”paying crew”.

Vaktschemat är rullande i tretimmarsskift. Styrning en och en halv och stand by en och en halv timma. Minst två i sittbrunnen på natten, på dagen är vi naturligt nog fler.

Paying Crew är ett intressant koncept på en annorlunda semester. Det gör det möjligt för den som inte själv har möjlighet att hyra en båt och som inte heller kan eller vill ta anställning på de båtar som finns. Paying Crew innebär att du betalar en summa per dygn för den tiden som du är ombord. Omkring 50 dollar per dygn brukar taxan vara, den kan variera beroende på hur stor båten är. I summan ingår allt, mat och dryck, hamnavgifter och klareringskostnader. En atlantsegling mellan Kanarieöarna och Västindien går på runt 3000 dollar.

Paying Crew-konceptet är främst en svensk företeelse och det är på gott och ont. Ägarnas ekonomiska intresse kan innebära att de som seglar som ”Paying Crew”, trots vilja och ambition, inte har kompetensen och erfarenheten som krävs för att vara en fullvärdig besättningsmedlem. Besättningen är ett lag med extremt hårda krav på att samarbetet fungerar. Man lever tillsammans i ett mycket begränsat utrymme, konflikter ska helst undvikas och om de kommer så måste de lösas snabbt.

Därför förekommer sällan Paying Crew på amerikanska charterbåtar. Besättningen där är professionell och har heltidslön. Och de har bra betalt upp till två och en halv dollar per sjömil.

”Paying crew” har ju varit mycket vanligt över hela världen i långa tider och har gett många en möjlighet att för en liten peng kunna var med på långa seglingar som de annar inte har kunnat genomföra. Begreppet Paying Crew blev aktuellt några år senare när ”Merengue” delaminerade utanför engelska kusten och fick assisteras av brittiska sjöräddningen. Sjöfartsverket stämde eftersom dom inte var sjömän och inte hade mönstrat på som man gör i handelsflottan. Men de var inte heller där på semester, de var en del av besättningen och gjorde ett jobb,
det hade aldrig gått att genomföra seglingen annars. Men ägarna till Merengue blev fällda för att ha gjort otillåten passagerartrafik.

Dag 1: Utklarering från Saint Martin och avgång 08.45. Broöppning 9.00. Badade i lagunen innan vi satte segel och stack. Mellan slör och läns, vinden in från sydost ca 10-15 knop. Målet är att göra 150 distans per dygn, till Miami är det 1200 sjömil. Vi seglar direkt mot Miami, går norr om Puerto Rico och Cuba, sista waypoint är Providence Channel norr om Nassau på Bahamas. Därifrån är det ungefär ett dygn till Miami.

Havsfiskeutrustning finns ombord, spö och en Penn 4.0 med 0,80 lina. Plötsligt skriker rullen till och en jätte drar iväg med lina och drag mot djupet. Axel orkar inte hålla, pang så har den tömt rullen. Kan ha varit en Blue Marlin, måste ha varit en Blue Marlin.

Middag, köttfärs med pasta. Vi gör 148 distans på 24 timmar. Solnedgången är
magnifik.

Dag 2: 32 grader i luften, 28 i vattnet, vind SO mellan 10-20 knop. Snittfart 7,5
knop. Vi går 100 distans norr om Puerto Rico, kurs 350 grader. Vi gör ett nytt
försök att rigga för fiske, knyter ihop en tamp med den lina som finns kvar.
Som bete en fluga, en läcker bläckfisk. Det hugger efter någon timme, en
meterlång Wahoo som vi får upp i båten och som lyckas med att bita Axel i
handen. Vi släpper tillbaka den eftersom den bara betecknas som ”ätlig” i
”Saltwater Fish And Fishing”. Målet är en Dorado.

Molnfritt under dagen, hett på däcket. Tidtabellen håller, vi gör 146 distans
på 24 timmar. Lunchen består av soppa med pasta, middag köttfärs indienne med
cous-cous.

Dag 3: Lite mer vind, lite mer moln. Skönt. Plattläns så vi gippar och skär mot väst. Santa Domingo och Haiti 200 mil söder. Stor, mesan, genua och mesanspinnaker. Vinden SO mellan 10 – 15 knop. Andreas gör Pasta Carbonara.

Åskväder kommer snabbt, jag blir väckt strax efter midnatt, sjöställ och flytväst på. Kontinuerligt blixtrande med kraftiga ”squalls”, vinden snurrar 720 grader. Som mest 35 knop. Det värsta åskväder jag har varit med om, ibland bara ett par sekunder mellan blixtarna Efter en och en halv timme är det över och vi kan lägga oss igen. Tillryggalagd distans på 24 timmar 148 sjömil.

Dag 4: Molnfri himmel, allt åter till det vanliga. Vinden in från SO ca12 knop. Vi gippar till babord. Revad stor, stormfock, mesanspinnaker och mesanstor. Rapporterna säger mer squalls under dagen och natten, dock inte med åska. Vinden mojnar och vi går för motor från kl 12. Inga mer squalls, havet som en spegel. Vi går ut ur tropikerna, 23:e latituden under eftermiddagen.

Turks & Caicos i söder, långt utom synhåll. Motorgång resten av dagen, jag gör middag, fiskpinnar och potatismos.

Dag 5: Motor under natten, ingen vind, molnfri himmel. Kaffe och smörgås i sittbrunnen. Det blir en varm dag, ingen vind i sikte. Ulrika gör amerikanska pannkakor till frukost.

Bermudas långt i nordost, fortfarande Turks & Caicos 100 sjömil i söder, ca 300 distans kvar till waypoint i Providence Channel söder om Bahamas. Vi hör via satellittelefonen att Assa Abloy vann etappen till Miami. Heja Sverige. Fortfarande två båtar kvar på banan, Djuice och tjejerna. Dom ligger alltså marginellt före oss.

Fortfarande vindstilla på eftermiddagen men molnen tornar upp sig och vi går igenom ett squall. Lite mer vind efter regnet, vi sätter segel en stund. Vacker solnedgång.

Dag 6: Skärtorsdag. Svag vind på morgonen men det ökade under förmiddagen så vid elvatiden började vi segla. Öppen kryssbog för styrbord. Fart ca 8 knop.Fantastisk segling under eftermiddagen och kvällen. Vind 10 – 15 knop, 25 grader i luften, 26 grader i vattnet. Stefan tyckte att det börjar bli kallt, jämfört med de 32 grader i vattnet de hade på Grenada.Middag köttbullar med spagetti. Robert lagade till dem men vi var flera som rullade.

Vi har ca 100 sjömil kvar till Nassau. Om det håller i sig kommer vi att vara framme i Miami sent lördag kväll.

Dag 7: Lite fler båtar under natten, kryssningsfartyg, lastfartyg, tankers och, på morgonen, en segelbåt. Den första sedan vi lämnade St Martin. Den var dock för långt ifrån för att vi skulle kunna identifiera den. Såg ut att ha kurs på Bermudas. Vi ser land för första gången på en vecka, södra spetsen på Great Abaco Island, den yttersta av öarna på Bahamas.

Vinden fortfarande akterlig och runt 10 – 15 knop. Vi hissar dubbla spinnakrar. Fullt ställ, fart i vattnet 9 knop.

Dag 8: Ganska mycket trafik i Providence Channel under natten, många fartyg på väg till och från Miami. Vinden håller i sig vilket innebär att vi kommer att angöra Miami i dagsljus. Har fått en plats anvisad på Pir 18, långsides. Enligt uppgift 5 minuter från Race Village och VOR-flottan. 40 distans kvar kl 07.30.

Såg Miami Skyline första gången vid 11-tiden, mötte Assa Abloys träningsbåt på väg
ut, lade till Downtown vid 4-tiden. Första gången på land på åtta dagar. Marken gungar.

När vi började närma oss Miami plockade vi fram alla pass och nödvändiga handlingar. Att vi skulle bli bordade av kustbevakningen var lika  naturligt som att solen går ner i väster. Nationen stod på helspänn efter nineeleven. Men ingen kom. Vi lade till, duschade och gjorde oss klara för att gå iland så snart som Immigrants och Coast gard hade kollat oss och båten. Men ingen kom.

Stefan samlade ihop alla pass och tog en taxi för att klarera in och göra klart. Men det var stängt. Det var påskhelg. Kom tillbaka på måndag! Så var det med den beredskapen.

Men det var en fin segling. Barfota över atlanten, i alla fall halva atlanten. Jag har hört att man får ha röda långbyxor till club-blazer bara om man har seglat över atlanten.

Om man har seglat över halva atlanten, får man ha röda shorts då? Till club-blazer?

Dags för gästbloggare igen….

I våras hade jag ju ett gäng ”prominenta” och mycket välkända seglare som gästbloggare. Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag. Nu tyckte jag att det var dags igen. Jag bjöd in en del utav dem och dessutom några nya. Temat jag gav dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (=minnen man gärna torrseglar till under hösten). Flera har redan tackat ja, och medan de ”vässar pennan” och ”putsar linsen” så kan ni väl gå in och bekanta er lite med dem så länge.

Peter Gustafsson från BLUR behöver väl ingen närmare presentation. Sveriges bästa och största seglarblogg. Är man det minsta intresserad av segling är den ett måste.

Åke Fredriksson – mannen, myten, legenden – Åke såg ni senast som expertkommentator på Tjörn Runt.

Michael Axbom och hans TOY707 är en härlig galning. Han ”lurade” ner oss till Falkenberg och till Anholt Runt 2011. Syns nästa år Michael, och då ska vi banne mig se till att vi vet vilken som är startbåt….. 😉

Så håll utkik, för de närmsta veckorna börjar bidragen ramla in. Under tiden jag är ju inte helt utan minnen själv…..

Så här har vi det  – alldeles hemmavid!