Gästbloggare – Michael Axbom

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det femte bidraget i höst är Michael Axbom. En härligt galen kille som lyckades lura ner oss till Falkenberg och Anholt Runt i år. Han bloggar också på 707 TOY. Alla gästbloggare har, så klart, själva valt vad det vill skriva om, men i Michaels fall måste jag väl erkänna att jag kom med ett litet önskemål om att han skull skriva om just denna seglingen…. Vi börjar med filmen och håll i er för nu blir det åka av!!!

Minnen att ta med sig in i vintermörkret.
Vackert väder, sommarens första dopp, när fisken hugger, platser man besökt, intressanta människor man träffat. Den där tropiska kvällen/natten med havet liggande slätt som en peng, god mat och dryck i goda vänners lag. Natten övergår i gryning och det känns som om man aldrig vill gå och lägga sig. Visst är det både vackert och njutbart men är det verkligen det man minns? Jo, det gör man förstås men i min värld finns det något som slår det, något som etsar sig fast i minnet som åtminstone jag kommer att drömma mig bort till under vinterns mörka, bistra timmar.

Jag kliver ur bilen och tittar ut över hamnen. Vi är inne i oktober månad och tempen ligger på måttliga 10 grader. Vinden viner i riggar och fall slår taktfast mot master. I hamnbassängen klyver en skarv vattenytan för att strax försvinna ner under den samma igen. Blicken sveper iväg mot havet utanför pirarnas skyddade värld. Sjön går hög och jag tycker mig ana en tendens till brotts sjöar. De stora vågorna vräker sig mot pirarnarna och kastar upp mäktiga skumkaskader mot det regntunga molntäcket som rusar fram på låg höjd. Vädersajterna har spått 8-12 och ökande. En bil svänger in på den öde parkeringen (ja, om man bortser från min bil då). Det är min seglarkompis Lars som kommit till hamnen. Han kommer ner på bryggan och vi hejar på varann. ”Hur ser det ut?” säger Lars. Jag svara ”Det ser lovande ut, 8-12 och ökande”. Vi ler, går ombord på båten, och börjar göra oss redo för att kasta loss. ”Calle kommer inte så det vet i fasen om vi kan hissa spinnakern idag men vi kopplar den i alla fall” säger jag.

Vi hissar stor och självslående fock, lägger ut från bryggan och skotar hem. Båten skjuter fart och vi är på väg. Dagen till ära sitter Lars vid rodret och det är kryss ut från hamnen (normalt sett släpper jag aldrig pinnen). I den hårda vinden är det en balansgång som kan vara lite klurig innan man kommer in i det och ännu värre blir det i grov sjö. Båten lutar ordentligt och vi tar in vatten över relingen men snart har vi hittat balansen mellan höjd och fart. På min båt funkar det med full stor i riktigt mycket vind. Storen skotas stenhårt mitt i båten och sedan är det ”bara” att balansera. Trots att vi går jättehögt gör vi runt 5 knop vilket inte är illa med tanke på att vågorna överstiger 2 meter i höjd. Vi har bestämt oss för att kryssa ut till Falkenbergs angöring (2 nm) för att sedan vända tillbaka in mot hamnen. På väg ut tornar vågorna upp sig än mer och jag konstaterar att vindstyrkan redan ligger på 12 m/s i medelvind. Vi styr rakt upp mot de största för att slippa obehagliga överraskningar när de bryter och på baksidan ”fattas” det vatten så det blir fritt fall efter vågtopparna. Väl framme vid angöringen väntar belöningen –SURF!

Vi är båda spända av förväntan när vi faller av in mot land men det tar en stund att få runt båten och vi tar in rejält med vatten i sittbrunnen. Tampar, öskar och andra lösa föremål flyter omkring runt vaderna så jag bestämmer mig för att hjälpa de små Elvström-länsarna på traven genom att ösa vattnet över bord. Till slut kommer vi runt och får en bra surf direkt. Vi får några hyggliga surfar men kommer inte upp i mer än 12-13 knop så vi bestämmer oss för att jippa och skära lite mer. Vi utkämpar en hård kamp mot elementen då båten skär upp några gånger men efter en stund händer det som jag längtat efter och kommer att minnas en lång tid framöver. Vi har precis missat en bra våg pga. att vi i föregående surf kört in i vågen framför. Vi kommer med nästa och båten skjuter fart och börjar plana. Vi skär upp lite för att undvika vågberget framför oss och båten skjuter iväg ytterligare. Nu går det fort, 15 knop, och det sprutar om förskeppet! Jävlar vad roligt! Vi skrattar och tjuter av lycka men det är inte slut med det. En kraftig vindstöt träffar oss och vi bara fortsätter att accelerera. Båten lyfts ur vattnet och vattensprutet, som ökat kraftigt i intensitet, kommer ut först i höjd med sittbrunnen. Båten FLYGER fram på vattnet. Det skakar, dånar och är HELT HYSTERISKT GALET KUL! VILKEN KICK!

Efter att surfen tagit slut lugnar allt ner sig en smula och en känsla av total tillfredsställelse infinner sig. Resten av seglingen avlöper lite som i en dimma och när vi plockar focken en bit upp i hamnen känns det som om vi står still men i verkligheten gör vi 7 knop. När vi lagt till och packat ihop tar vi en kopp kaffe i klubbstugan. ”Vi har haft många roliga seglingar i sommar men jag måste säga att det här slår allt!” säger Lars med ett brett leende över läpparna. ”Ja” svarar jag. ”Det här kommer man att leva på hela vintern.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s