Gästbloggare – Åke Fredriksson

Nu är det dags igen för några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar). Först ut är Åke Fredriksson.

Barfota över Atlanten – Swan 65:an ”Blue Magic” från Västindien till Miami. Mars 2002

30 grader i luften, 28 grader i vattnet, solskyddsfaktor 25, det är vad som möter min vinterbleka hy när jag anländer till Saint Martin i Karibien en dag i mars 2002. Jag flyger via Paris. Air France, inrikes, då får man ingen whisky.

Jag mönstrar på Swan 65:an Blue Magic som ligger i Simpson Bay Marina, den holländska delen av Saint Martin, Sint Maarten. Blue Magic har seglat i Karibien under vintern sedan hon lämnade Sverige i samband med starten av Volvo Ocean Race den 23 september. Jag har fått förmånen att segla med från Saint Martin till Miami. Förutsättningarna är sagolika, sol, 8-10 meter per sekund och stadig slör.

 

Besättningen består av Stefan Järleby, skeppare, Andreas Mattsson och Axel Törneman som utgör den fasta besättningen tillsammans med Robert Rylander. Ulrika Larsson och Mikael Håkans ansvarar i vanliga fall för Swan 53, Liberty genom Swan Charter. Dessutom deltar Göran Stjärnström som ”paying crew”.

Vaktschemat är rullande i tretimmarsskift. Styrning en och en halv och stand by en och en halv timma. Minst två i sittbrunnen på natten, på dagen är vi naturligt nog fler.

Paying Crew är ett intressant koncept på en annorlunda semester. Det gör det möjligt för den som inte själv har möjlighet att hyra en båt och som inte heller kan eller vill ta anställning på de båtar som finns. Paying Crew innebär att du betalar en summa per dygn för den tiden som du är ombord. Omkring 50 dollar per dygn brukar taxan vara, den kan variera beroende på hur stor båten är. I summan ingår allt, mat och dryck, hamnavgifter och klareringskostnader. En atlantsegling mellan Kanarieöarna och Västindien går på runt 3000 dollar.

Paying Crew-konceptet är främst en svensk företeelse och det är på gott och ont. Ägarnas ekonomiska intresse kan innebära att de som seglar som ”Paying Crew”, trots vilja och ambition, inte har kompetensen och erfarenheten som krävs för att vara en fullvärdig besättningsmedlem. Besättningen är ett lag med extremt hårda krav på att samarbetet fungerar. Man lever tillsammans i ett mycket begränsat utrymme, konflikter ska helst undvikas och om de kommer så måste de lösas snabbt.

Därför förekommer sällan Paying Crew på amerikanska charterbåtar. Besättningen där är professionell och har heltidslön. Och de har bra betalt upp till två och en halv dollar per sjömil.

”Paying crew” har ju varit mycket vanligt över hela världen i långa tider och har gett många en möjlighet att för en liten peng kunna var med på långa seglingar som de annar inte har kunnat genomföra. Begreppet Paying Crew blev aktuellt några år senare när ”Merengue” delaminerade utanför engelska kusten och fick assisteras av brittiska sjöräddningen. Sjöfartsverket stämde eftersom dom inte var sjömän och inte hade mönstrat på som man gör i handelsflottan. Men de var inte heller där på semester, de var en del av besättningen och gjorde ett jobb,
det hade aldrig gått att genomföra seglingen annars. Men ägarna till Merengue blev fällda för att ha gjort otillåten passagerartrafik.

Dag 1: Utklarering från Saint Martin och avgång 08.45. Broöppning 9.00. Badade i lagunen innan vi satte segel och stack. Mellan slör och läns, vinden in från sydost ca 10-15 knop. Målet är att göra 150 distans per dygn, till Miami är det 1200 sjömil. Vi seglar direkt mot Miami, går norr om Puerto Rico och Cuba, sista waypoint är Providence Channel norr om Nassau på Bahamas. Därifrån är det ungefär ett dygn till Miami.

Havsfiskeutrustning finns ombord, spö och en Penn 4.0 med 0,80 lina. Plötsligt skriker rullen till och en jätte drar iväg med lina och drag mot djupet. Axel orkar inte hålla, pang så har den tömt rullen. Kan ha varit en Blue Marlin, måste ha varit en Blue Marlin.

Middag, köttfärs med pasta. Vi gör 148 distans på 24 timmar. Solnedgången är
magnifik.

Dag 2: 32 grader i luften, 28 i vattnet, vind SO mellan 10-20 knop. Snittfart 7,5
knop. Vi går 100 distans norr om Puerto Rico, kurs 350 grader. Vi gör ett nytt
försök att rigga för fiske, knyter ihop en tamp med den lina som finns kvar.
Som bete en fluga, en läcker bläckfisk. Det hugger efter någon timme, en
meterlång Wahoo som vi får upp i båten och som lyckas med att bita Axel i
handen. Vi släpper tillbaka den eftersom den bara betecknas som ”ätlig” i
”Saltwater Fish And Fishing”. Målet är en Dorado.

Molnfritt under dagen, hett på däcket. Tidtabellen håller, vi gör 146 distans
på 24 timmar. Lunchen består av soppa med pasta, middag köttfärs indienne med
cous-cous.

Dag 3: Lite mer vind, lite mer moln. Skönt. Plattläns så vi gippar och skär mot väst. Santa Domingo och Haiti 200 mil söder. Stor, mesan, genua och mesanspinnaker. Vinden SO mellan 10 – 15 knop. Andreas gör Pasta Carbonara.

Åskväder kommer snabbt, jag blir väckt strax efter midnatt, sjöställ och flytväst på. Kontinuerligt blixtrande med kraftiga ”squalls”, vinden snurrar 720 grader. Som mest 35 knop. Det värsta åskväder jag har varit med om, ibland bara ett par sekunder mellan blixtarna Efter en och en halv timme är det över och vi kan lägga oss igen. Tillryggalagd distans på 24 timmar 148 sjömil.

Dag 4: Molnfri himmel, allt åter till det vanliga. Vinden in från SO ca12 knop. Vi gippar till babord. Revad stor, stormfock, mesanspinnaker och mesanstor. Rapporterna säger mer squalls under dagen och natten, dock inte med åska. Vinden mojnar och vi går för motor från kl 12. Inga mer squalls, havet som en spegel. Vi går ut ur tropikerna, 23:e latituden under eftermiddagen.

Turks & Caicos i söder, långt utom synhåll. Motorgång resten av dagen, jag gör middag, fiskpinnar och potatismos.

Dag 5: Motor under natten, ingen vind, molnfri himmel. Kaffe och smörgås i sittbrunnen. Det blir en varm dag, ingen vind i sikte. Ulrika gör amerikanska pannkakor till frukost.

Bermudas långt i nordost, fortfarande Turks & Caicos 100 sjömil i söder, ca 300 distans kvar till waypoint i Providence Channel söder om Bahamas. Vi hör via satellittelefonen att Assa Abloy vann etappen till Miami. Heja Sverige. Fortfarande två båtar kvar på banan, Djuice och tjejerna. Dom ligger alltså marginellt före oss.

Fortfarande vindstilla på eftermiddagen men molnen tornar upp sig och vi går igenom ett squall. Lite mer vind efter regnet, vi sätter segel en stund. Vacker solnedgång.

Dag 6: Skärtorsdag. Svag vind på morgonen men det ökade under förmiddagen så vid elvatiden började vi segla. Öppen kryssbog för styrbord. Fart ca 8 knop.Fantastisk segling under eftermiddagen och kvällen. Vind 10 – 15 knop, 25 grader i luften, 26 grader i vattnet. Stefan tyckte att det börjar bli kallt, jämfört med de 32 grader i vattnet de hade på Grenada.Middag köttbullar med spagetti. Robert lagade till dem men vi var flera som rullade.

Vi har ca 100 sjömil kvar till Nassau. Om det håller i sig kommer vi att vara framme i Miami sent lördag kväll.

Dag 7: Lite fler båtar under natten, kryssningsfartyg, lastfartyg, tankers och, på morgonen, en segelbåt. Den första sedan vi lämnade St Martin. Den var dock för långt ifrån för att vi skulle kunna identifiera den. Såg ut att ha kurs på Bermudas. Vi ser land för första gången på en vecka, södra spetsen på Great Abaco Island, den yttersta av öarna på Bahamas.

Vinden fortfarande akterlig och runt 10 – 15 knop. Vi hissar dubbla spinnakrar. Fullt ställ, fart i vattnet 9 knop.

Dag 8: Ganska mycket trafik i Providence Channel under natten, många fartyg på väg till och från Miami. Vinden håller i sig vilket innebär att vi kommer att angöra Miami i dagsljus. Har fått en plats anvisad på Pir 18, långsides. Enligt uppgift 5 minuter från Race Village och VOR-flottan. 40 distans kvar kl 07.30.

Såg Miami Skyline första gången vid 11-tiden, mötte Assa Abloys träningsbåt på väg
ut, lade till Downtown vid 4-tiden. Första gången på land på åtta dagar. Marken gungar.

När vi började närma oss Miami plockade vi fram alla pass och nödvändiga handlingar. Att vi skulle bli bordade av kustbevakningen var lika  naturligt som att solen går ner i väster. Nationen stod på helspänn efter nineeleven. Men ingen kom. Vi lade till, duschade och gjorde oss klara för att gå iland så snart som Immigrants och Coast gard hade kollat oss och båten. Men ingen kom.

Stefan samlade ihop alla pass och tog en taxi för att klarera in och göra klart. Men det var stängt. Det var påskhelg. Kom tillbaka på måndag! Så var det med den beredskapen.

Men det var en fin segling. Barfota över atlanten, i alla fall halva atlanten. Jag har hört att man får ha röda långbyxor till club-blazer bara om man har seglat över atlanten.

Om man har seglat över halva atlanten, får man ha röda shorts då? Till club-blazer?

Annonser

2 thoughts on “Gästbloggare – Åke Fredriksson

  1. Pingback: Gästbloggare hos Luvan | Fredriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s