Sååå många krokodiler…

Ska man va riktigt noga så var det inte krokodiler utan kajmaner vi såg. Men å sååååå många! Man räknar med att i Pantanal finns det 35 miljoner.  Det innebär 175 per kvadratkilometer, och eftersom de bara finns i och omkring floderna kan ni ju tänka er att de var väldigt vanliga! Första dan brände jag väl av ett hundratal bilder, men vartefter tiden gick blev man nästan, om inte passé, så i alla fall inte lika upphetsad. En del kom vi riktigt, riktigt nära och C passade tom på att bada när de simmade ca 10 meter ifrån honom. Det var inte lika farligt som jag trodde, i alla fall inte enligt vår guide Levy. Och han borde  ju veta, han var ju nästan uppfödd tillsammans med ”krabaterna”.

Många av broarna (och de var många!) behövde vår chaffis laga innan vi kunde åka över. En del av dem hade jag nog inte ens promenerat över här hemma, än mindre skumpat över i en lastbil! Problemet var inte att de var så höga….

… utan hur det såg ut under dem! Det drällde av kajmaner överallt! Man ville liksom inte hamna mitt emellan dom!

Fast, till skillnad mot flera av de andra djuren så var de lätta att fota. De låg ju i princip stilla hela tiden.

En del mådde inte så bra, var rent av döda. Men gamarna skulle ju också äta.

En del hade varit döda lite längre och då kunde Levy passa på att visa oss hur de hugger, och att om man passade på att dra bort sitt ben innan de hann med hugg nr 2 så kunde man klara sig bra😉

Ofta kunde vi komma nära…

…  ibland riktigt nära!

Det första vi mötte var en tromb…

Efter en låååång, och tidvis skumpig resa i en liten buss kom vi äntligen fram till lodgen. Det var egentligen inte den vi skulle bo på men tack vare att regnsäsongen var drygt en månad sen, så var floden vid den ursprungliga lodgen alldeles för uttorkad för att vi skulle kunna vara där.

Strax efter att vi kommit fram – nån gång på eftermiddan – så var det som om nån släckt lampan, satt på högtalarna och framför allt fläkten!!!! Det började blåsa, och sen blåste det ännu mer. Träden började vika ner sig ordentligt och allt som var ”löst” tog vinden tag i. På den stilla och tröga floden blev det riktiga vågor. Vi hade hamnat mitt i en tromb, fast det visste vi inte riktigt när vi stog och förvånat såg på. Jag slängde upp kameran (lite rädd för all fin sand som cirkulerade omkring oss) och tog ett kort. Ni ser ju att det blev helt misslyckat, som foto, men det visar lite på hur färgerna ändrades drastiskt.

Strömmen försvann i och med tromben, och det gjorde den i hela området. Till vår lodge kom den liksom aldrig riktigt tillbaka. Framför allt var elsystemet inte anpassat för att alla funktioner skulle funka samtidigt – klent bygge – skulle man väl kunna säga. Nu fick vi ”slåss” om de få kontakter som de fick att fungera, några timmar om dan, för att ladda batterierna till i första hand kamerorna. Duschen funkade när den ville och toaletterna inte alls, i bland…. Nu var temperaturen 42 – 44 grader och guiderna trodde att vattentemperaturen i floden var nånstans kring 30. Varmt och svettigt men HÄRLIGT! Nu skulle det riktiga äventyret börja🙂

Kök – matsal – lounge. Det var här vi hängde på kvällarna. Tack vare att betongen var så skrovlig, så tog sig ormarna inte in…. sa dom…

Fast krabborna gillade att hänga med oss,

för att inte tala om paddorna. De gillade verkligen vårt sällskap.

Några andra som gillade att ”hänga” med oss var insekter och framför allt kackerlackorna. Så här såg det ut varje morgon när de var ihopsopade…

Världens absolut gladaste värdpar. Vi pratade visserligen inte samma språk men förstod varandra perfekt. Vår värd och C hade långa och ingående diskussioner om hur vi skulle kunna få lite ström till vårt rum. Han på portugisiska (säkert på nån avig dialekt) och C på engelska. Efter ett tag tror jag tom att C gick över till att prata svenska. Det hade liksom ingen betydelse. Om vi fick nån ström – icke då! Men det hade i alla fall inget att göra med att de två inte var fullständigt överens!

Gästbloggare – Elisabeth Stensby

Jag har ju bjudit in några ”prominenta” seglarvänner som gästbloggare. En del är nya och några känner ni igen sen tidigare. (Gå in och välj gästbloggare under kategorier så hittar ni deras bidrag från i våras). Temat jag gett dem för hösten är ”minnen man kommer ihåg” (= minnen man gärna torrseglar till under mörka vinterkvällar).

Det sjätte bidraget i höst är Elisabeth Stensby som ni också hittar på hennes blogg. Elisabeth är en duktig fotograf och ni kommer att få se fler av hennes bilder lite längre fram.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Båten står på land och är inpackad och vinterrustad. Framför oss har vi nu en vinter som vi inte vet om den blir lika kall och snörik som de förra två. Kommer vi att kunna sjösätta till påsk tro? Kommer isen ha gått upp då? Jag kommer ihåg hur det var i mars. Då låg isen fortfarande tjock i viken där vi skulle komma att sjösätta bara ett par veckor senare.

Det här med att sjösätta tidigt har blivit lite av en grej. Jag vet att många inte sjösätter förrän i maj och sedan tar upp båten direkt efter semestern. Jag vet också att samma människor beklagar sig över att det egentligen inte är någon större mening med att ha båt i kalla Sverige. I bästa fall får man ju kanske en fin vecka… Vi tänker tvärtom. I tidigt och upp sent. Det ger oss möjligheten att använda båten under nästan halva året. Tänk vad andra missar. Visst har jag mina funderingar kring om vi är knäppa eller inte. Vi är ju egentligen bara go’seglare plus att vi gillar båtlivet. Det handlar alltså inte om att bonkekryssa bara för att komma fram eller trotsa elementen på andra sätt. Skulle nog förresten inte komma på att bonkekryssa när det är fem grader i luften och sju i vattnet som det kan vara i början av april. Det där med att kryssa i oktober är inte heller någon hit, havet är ju alldeles prickigt av hummertineflöten då.

Känslan att lägga loss första gången för säsongen med massor av kläder på. Halsduk, mössa, tjocka ytterplagg och vantar. Känslan när vinden tar tag i seglet och båten skjuter fart samtidigt som snön ligger kvar på norrsluttningarna. Kall klar luft och ensamheten. Både på vattnet och i hamnarna. Det här med att det är så kallt i vattnet ställer ju högre krav på säkerheten ombord. Det är liksom inte läge att ramla i. och jag vet att jag är extra noga med att dra åt jackan runt handleder och ben.

Tack vare att vi har sjösatt tidigt har vi också kunnat ge oss ut på premiärturen tidigt. Flera gånger har vi då kunnat se snö på norrsidorna på öar. Ofta har dessa premiärhelger avslutats med ett besök på Käringön där det då är väldigt tomt i hamnen. Förra året innebar den tidiga sjösättningen och påskhelgen infallande (heter det så?) att vi fick en riktigt underbar och ljuvlig påsksegling i ett nästan båttomt Bohuslän. Vilken skillnad mot högsommaren. Ja, segling var väl kanske lite till att ta i, vinden lyste med sin frånvaro men solen sken desto mer…

Sånt längtar jag till nu när vinden viner runt husknuten och regnet öser ner diagonalt. Längtan är bra och nu är det ju inte ens fem månader kvar till sjösättning. J

Den gula anakondan…

Ska sanningen fram så hade det ingen betydelse vad vi gjorde när vi väl kommit in i Pantanal, målet var ändå alltid att se den gula anakondan, så det är väl lika bra att vi får den överstökad😉

Guiderna sa att det fanns en gammal och stor en… Var vi ute på floden så letade vi, red vi letade vi, åkte vi lastbil letade vi och vandrade vi så letade vi! Men vi hittade den inte. Inte förrän när vi var på väg hem och då var jag och C inte med! I stället för att åka med lastbilen (som nu inte hade några fastsurrade bänkar på flaket utan bara några gamla madrasser) och skaka i flera timmar, valde vi att åka i den lite mer bekväma lilla bussen. Vi möttes vid en ”vägkorsning” efter några timmar och vi fattade ju att nånting hade hänt. Dels var lastbilsgänget sena, dels var de oförskämt glada. Jojomänsan, det hade träffat anakondan. Vi som i flera dagar hade letat efter den och så helt plötsligt så ligger den PÅ VÄGEN!!!

Vi var ju så klart glada för våra kamraters skull, men attans vad surt… Jag har ju inget kort på den men jag har ”snott” en bild från en av våra guider – Levy – som är taget av ett annat  gäng och där godingen syns. Levy, som är den mest inspirerande guide jag träffat, står till höger. Mannen i mitten var ”big boss” och ägde firman som fixade boendet, maten och guiderna.

Nu blir det värre…

Efter en vecka i paradiset, så var det dags att lämna civiliationen för lite mer äventyr. Fast eftersom det är enorma avstånd i Brasilien så tar det ju sin tid! Vi började dag 1 med att lämna Ihlabela 06.30. Buss i ca 4 timmar till Sao Paolo, några timmars väntan på flygplatsen, några timmar på flyget och så var vi framma i Campo Grande nån gång sent på eftermiddan. Det där med vilken veckodag det är, eller vad klockan är exakt är liksom inte relevant när jag är ledig. Det får bli på ett ungefär😉.

Vi visste vilket hotell vi var inbokade och blev riktigt sura när det visade sig vara fullbokat. Alternativet var ett rejält nerköp! Nu har vi inga större krav på hotell men det här var ju rent av farligt. Det fanns en rejäl förbättringspotential när det gällde elsystemet, tro mig. Jag vägrade duscha och det var med hjärtat i halsgropen man använde toaletten. Vi passade på att ladda telefoner och batterier, även det med en viss skepsis. Kontakten trycktes in i ”hålet” när man satte i kontakten, och liksom följde med ut när man drog ur sladden. Mycket märkligt. Nu började vi närma oss varma trakter också och personalen berättade att det var 36 grader varmt. Helt ok, fast det tar ett tag innan man vänjer sig att sova i den värmen. Att AC:n inte funkade är väl självklart!

Campo Grande var en ganska tråkig liten stad med drygt 800 000 invånare, det lilla vi såg, och även här var det svårt att hitta nånstans att äta. Kan ju bero på att vi traskade iväg åt fel håll, men det är ju inte så lätt att veta. Det blev i alla fall nåt onämnbart, på en parkeringsplats/bensinmack/gatukorsning. Tidigt i säng för att slippa ”eländet”. Nästa dag var det dags för en ca 7 timmar lång resa in i Pantanal. Vi skulle behöva återkomma till Campo Grande på hemvägen men då hade vi lite mer tur.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsätter med lyxlivet…

Jag och C åker ju aldrig på ”bara-ligga-på-beachen-under-ett-parasoll-och-sola”-semestrar. Inget fel på det, det är bara så att vi får myror i kroppen och/eller blir uttråkade ganska snabbt av det. Det innebär inte att vi inte uppskattar en fin strand… Den första veckan på Ihlabela blev ändå lite av bad-och-sol och helt underbar! Vi strosade, och promenerade, och vandrade och strosade lite igen. I bland på den 32 km långa stranden, ibland några 10-tals meter därifrån på vägen som gick drygt 8 mil från norr till söder.

De små byarna eller tätorterna låg som ett pärlband och med vattenhål på lagom avstånd. Precis så där långt ifrån så att man längtade lite, men lagom så att man ändå tyckte att man gjort sig förtjänt av det. När jag rannsakar min beskrivning så får jag nog ärligt erkänna att attans vad tätt de låg🙂 Hindrar ju på intet sätt att vi ändå gjort oss förtjänta av den dagliga dosen av caipirinha, eller hur?  Egentligen smakar det rävgift gjort på hembränt, men man vänjer sig och när jag upptäckte att man kunde få dem gjorda på passionsfrukt så var jag fast. ”Mer än en om dagen och du får snart gå till doktorn med magen”.

När vi inte strosade så åkte vi lokalbuss. Det är fantastiskt roligt, särskilt som man ibland inte riktigt vet vart man hamnar… Bussarna på Ihlabela spelade ofta, och högt, ”popmusik” och alltid med ett inslag av lite go samba. Lokalbefolkningen tyckte nog att jag var lite konstig, när jag satt och gungade, log och stampade takten!

Ja, dagarna fyllde vi med fantastiskt ljus, vackra färger, trevliga människor och en känsla av total avslappning. Man kan ha det sämre, och det var väl tur för ”lyxtillvaron” skulle snart försvinna…

Detta bildspel kräver JavaScript.